Att puuuusta ut

Suck. Har kört hela gårdagen ensam med Elliot. Som tur hade vi lite besök av Hanna, Matilda och Hubbe. Men sådär överlag fixa allt ensam. (HUR klarade jag mig i fem veckor då mannen var i Seinäjoki???)  Min man är på jobbresa och kommer först ikväll. Puust. Skall åka som tur med Elliots fafa till Esbo idag. Skall provköra en bil. Jeij! 

Idag då jag sökte Elliot från sin säng var han super nöjd. Han hade fått av sig sovpåsen, natipaitun och satt där i blöjan. Hur nöjd som helst. Vi gick upp och protesten började, vi gick på pottan och han lyckades få allt på golvet. Själv var man lite långsam så han lekte glatt med pisset och stänkte det över hela golvet. Suck. 

Som tur blev han nöjd med att bada badibunka efter morgonmålet. 

Men man liksom orkar inte ständigt vara en lugn och sansad mamma i sådana situationer. Att ha en livlig 1,7 månader gammal pojki som förtillfället gör sig till en mask, skriker höga toner, kan ibland knipa mig då han blir arg, är inget hipphej precis. Han kan inte hantera sin arghet själv och ibland märker jag att han själv blir lite häpen över vad han gjort. Snabbt kommer han och säger förlåt. (Jess, något har gått hem) 

Det tröstar mig då jag ser att andra har barn som gör likadant. Mer eller mindre protestar och testar sina mammor och pappor. Det som jag tycker är konstigast är vår vardag kan vara super, har riktigt ringt åt mannen för att berätta hur duktig Elliot varit. Direkt då mannen kommer hem börjar Elliot och trotsa. Min man brukar vara lite sådär att just "en bra dag" har ni haft. Inge trots med mig men nog sedan när vi båda är på plats. Någon som har samma??

Att puuusta ut under vilan är mycket behövligt. Skönt då han sover länge.